Tes, antites, syntes. Objektivister säger sig sitta inne på den absoluta sanningen, och postmodernister säger att sanning är relativt. Ytterligare andra påstår att båda bara är olika verklighetstunnlar; olika förklaringsmodeller av verkligheten. Personligen lutar jag åt det senare – i mångt och mycket är allting förklaringsmodeller, bara mer eller mindre användbara och överensstämmande med bevis. Jag finner objektivismen som den mest användbara modellen. Nedan följer mina premisser (i första person singularis, då jag inte gärna talar för någon annan än mig själv):
Inom objektivismen är ovanstående definitioner av ”sanning” och ”verklighet” underförstådda, och den utgår från det som ovan beskrivs som upplevt, bejakar varje aspekt av det och bygger upp något konstruktivt av det, för att sedan låta en bygga upp en vetenskaplig och förnuftig världsbild. Därför har jag valt objektivismens verklighetstunnel. Finns det någon som passar mina behov bättre kan jag givetvis byta, men än så länge håller jag kvar vid en som utgår från förnuft, logik, vetenskap, frihet och rationellt egenintresse.
(Tes, antites, parentes. En adekvat beskrivning av objektivismen kan finnas på Wikipedia.)
Robert Huselius sade
För det första tycker jag det verkar finnas något motsägelsefullt i att VÄLJA att betrakta något som objektivt, och anse sig kunna välja bort det igen.
För det andra tycker jag inte att en filosofi som betraktar f.ex. Raoul Wallenberg som objektivt ond (handlade på ett sätt som gick emot hans eget överlevnadsintresse) är särskilt anständig.
För det tredje: ‘Objectivism opposes other contemporary interpretations of the Law of Causality, such as ”Every event is caused by previous event(s),” because such interpretations lead to paradoxes regarding free will, cosmology etc.’ Vet ej vilka de kosmologiska invändningarna är, men att välja sanningar utifrån hur väl de passar ihop med ens metafysiska idéer om ”fri vilja” …?
För det fjärde är antagandet att alla levande varelsers ultimata mål är deras egen individuella överlevnad helt enkelt felaktigt. Om detta och en del annat intressant: http://www.daviddfriedman.com/Libertarian/My_Posts/Ought_From_Is.html
För det femte är objektivismen typiskt liberal på så sätt att den har väldigt svårt att förstå och hantera kollektiva dilemman. Ofrivillig beskattning är ont och förkastligt, men hur har man tänkt sig att finansiera de (om än minimala) statliga funktionerna, då det rationellt-egoistiskt korrekta för varje enskild medborgare sannolikt är att inte bidra ekonomiskt till dem? (Mina pengar köper inte tillräckligt mycket polisbeskydd etc. åt mig personligen för att det ska vara värt att offra dem.)
För det sjätte är människor i grunden inte rationella.
adequateftw sade
Synnerligen tänkvärda invändningar (speciellt nummer sex… )
Det verkar som om jag ännu en gång har anammat en filosofi för att den låter fin när den är argumenterad för (vilket alla kan göra). Antar att jag bör fortsätta utsätta mig för guerillaontologi (konsultera din döde namne Robert Anton Wilson för en förklaring av det begreppet) istället för att likrikta mina idéer mer.