Dagens soundtrack: Oingo Boingo – Private Life
Det hade känts synnerligen befriande om någon kunde ta mig ut ur mitt oerhört privata liv en stund.
Visst gillar jag ensamhet, men inget gör gott i för höga mängder.
Alternativet jag har verkar vara alkoholstinna fester. Alkohol ger mig ingenting, och folk som har påverkats av alkohol ger mig ännu mindre. Jag föredrar att umgås med folk när de har människors intellektuella nivå, inte gorillors.
Men vad gör jag?
Det finns nog inte så mycket annat att göra än vad alla livsformer hade gjort: anpassa mig.
Nyligen, när jag stod i duschen, hände något som händer mig tämligen ofta. Efter att ha applicerat och sköljt av tvålen från ansiktet glömde jag att jag hade gjort det, och bestämde mig för att göra det ”igen”, för säkerhets skull. När händerna nuddade vid ansiktet kom jag genast ihåg att jag redan hade gjort det. Min hypotes säger att procedurella minnen som detta har ett arbetsminne som lagras i nerverna i de berörda lemmarna, i detta fall huden på ansiktet och händerna. I detta fall kan det ha krävts synaptiska kopplingar mellan nervsluten i händerna och dito i ansiktet. Detta ställer ett intressant problem – sker det vid intersubjektiv beröring synaptiska kopplingar mellan de två inblandade parterna? Med tanke på den synaptiska klyftans storlek – hur långt ut från huden kan detta sträcka sig? Kan det vara så att vi har en millimetertjock – i brist på ett bättre ord – ”aura” runtom oss? Slutligen, allra viktigast, kan denna komma att kunna manipuleras medelst teknologi för att kunna utbyta tankar utan att behöva gå genom språket eller dylik proxy? Ett ”ja” på den sista frågan lär iallafall av nödvändighet om en dylik ”aura” kan hittas. Alla vetenskapliga uppfinningar blir förr eller senare till teknologi.
Jag tänkte på en sak om E-prime. E-prime benämns som engelska utan ordet ”is”, ändå tycks ”the map is not the territory” vara en valid mening i E-prime. Hur kommer det sig att de system som verkar friskast även har hög motsägelsefullhet?
