Arkiv för Betraktelser

Om ensamhet, auror och e-prime

Dagens soundtrack: Oingo Boingo – Private Life
Det hade känts synnerligen befriande om någon kunde ta mig ut ur mitt oerhört privata liv en stund.
Visst gillar jag ensamhet, men inget gör gott i för höga mängder.
Alternativet jag har verkar vara alkoholstinna fester. Alkohol ger mig ingenting, och folk som har påverkats av alkohol ger mig ännu mindre. Jag föredrar att umgås med folk när de har människors intellektuella nivå, inte gorillors.
Men vad gör jag?
Det finns nog inte så mycket annat att göra än vad alla livsformer hade gjort: anpassa mig.

Nyligen, när jag stod i duschen, hände något som händer mig tämligen ofta. Efter att ha applicerat och sköljt av tvålen från ansiktet glömde jag att jag hade gjort det, och bestämde mig för att göra det ”igen”, för säkerhets skull. När händerna nuddade vid ansiktet kom jag genast ihåg att jag redan hade gjort det. Min hypotes säger att procedurella minnen som detta har ett arbetsminne som lagras i nerverna i de berörda lemmarna, i detta fall huden på ansiktet och händerna. I detta fall kan det ha krävts synaptiska kopplingar mellan nervsluten i händerna och dito i ansiktet. Detta ställer ett intressant problem – sker det vid intersubjektiv beröring synaptiska kopplingar mellan de två inblandade parterna? Med tanke på den synaptiska klyftans storlek – hur långt ut från huden kan detta sträcka sig? Kan det vara så att vi har en millimetertjock – i brist på ett bättre ord – ”aura” runtom oss? Slutligen, allra viktigast, kan denna komma att kunna manipuleras medelst teknologi för att kunna utbyta tankar utan att behöva gå genom språket eller dylik proxy? Ett ”ja” på den sista frågan lär iallafall av nödvändighet om en dylik ”aura” kan hittas. Alla vetenskapliga uppfinningar blir förr eller senare till teknologi.

Jag tänkte på en sak om E-prime. E-prime benämns som engelska utan ordet ”is”, ändå tycks ”the map is not the territory” vara en valid mening i E-prime. Hur kommer det sig att de system som verkar friskast även har hög motsägelsefullhet?

Kommentera

Om människans acceptans av det absurda

Den här betraktelsen inleder jag med en personlig händelse som delvis är sann och delvis skedde för ca en halvtimme sedan, och har därför inte hunnit bli alltför förvrängd av minne och/eller memetik. Hursomhelst, jag var på väg mot den lokala ICA-butiken när jag utanför densamma såg vad som liknade en hoppborg och någon form av grill. Jag blev överväldigad av det förvirrande i situationen, och bestämde mig för att gå närmare och kolla in det. Jodå, där stod folk från ICA och till synes delade ut grillat kött och potatissallad till vem som än råkade vara där. ”Gratis är gott,” tänkte jag, och ställde mig i kön till matutdelningen. När jag kom fram fick jag bekräftat att det verkligen var gratis, och tog åt mig av den tallrik som gavs till mig. Jag satte mig en bit därifrån och ätandes betraktade scenen.
     Så, där satt jag alltså och åt mat som jag hade fått av ett profitindrivande företag som till synes inte hade något som helst incitament för att göra det. Mer förvirrad än jag var då har jag sällan tidigare varit. Det viktiga är dock att, även om jag inte alls förstod det, så accepterade jag det och anpassade mig därefter. Då gick det upp för mig att det var just vad alla andra hade gjort. Det intressanta i sammanhanget var emellertid att ingen bar det förvirrade ansiktsyttryck som jag kände mig ha, och ingen verkade på något sätt inse det absurda i hela situationen. De verkade bara ha accepterat det och låtit det vara. Då slogs jag av ännu en insikt. Oavsett vad som sker i världen ser folk inte det absurda i det, utan anpassar sig, i tystnad och omedvetet, efter det, och, beroende på verklighetstunnlar, agerar efter vad som ter sig lämpligt. Människor är i sanning fascinerande.

Nu ska jag baka scones och avnjuta det med cheddar och/eller marmelad, samt en kopp Earl Grey. Jolly good, sir.

Kommentarer (3)