Arkiv för Filosofi

Om människans acceptans av det absurda

Den här betraktelsen inleder jag med en personlig händelse som delvis är sann och delvis skedde för ca en halvtimme sedan, och har därför inte hunnit bli alltför förvrängd av minne och/eller memetik. Hursomhelst, jag var på väg mot den lokala ICA-butiken när jag utanför densamma såg vad som liknade en hoppborg och någon form av grill. Jag blev överväldigad av det förvirrande i situationen, och bestämde mig för att gå närmare och kolla in det. Jodå, där stod folk från ICA och till synes delade ut grillat kött och potatissallad till vem som än råkade vara där. ”Gratis är gott,” tänkte jag, och ställde mig i kön till matutdelningen. När jag kom fram fick jag bekräftat att det verkligen var gratis, och tog åt mig av den tallrik som gavs till mig. Jag satte mig en bit därifrån och ätandes betraktade scenen.
     Så, där satt jag alltså och åt mat som jag hade fått av ett profitindrivande företag som till synes inte hade något som helst incitament för att göra det. Mer förvirrad än jag var då har jag sällan tidigare varit. Det viktiga är dock att, även om jag inte alls förstod det, så accepterade jag det och anpassade mig därefter. Då gick det upp för mig att det var just vad alla andra hade gjort. Det intressanta i sammanhanget var emellertid att ingen bar det förvirrade ansiktsyttryck som jag kände mig ha, och ingen verkade på något sätt inse det absurda i hela situationen. De verkade bara ha accepterat det och låtit det vara. Då slogs jag av ännu en insikt. Oavsett vad som sker i världen ser folk inte det absurda i det, utan anpassar sig, i tystnad och omedvetet, efter det, och, beroende på verklighetstunnlar, agerar efter vad som ter sig lämpligt. Människor är i sanning fascinerande.

Nu ska jag baka scones och avnjuta det med cheddar och/eller marmelad, samt en kopp Earl Grey. Jolly good, sir.

Kommentarer (3)

Jag verkar vara ett verb

Den senaste tiden (ungefär från och med dagen för det senast skrivna inlägget) har jag, bortsett från en knapp vecka under vilken Vendela var på besök, ägnat åt ett brutalt uppvaknande ur det nedan nämnda dogmatiska slummer jag mer eller mindre ofrivilligt var på väg ner i. Detta utförs, som sig bör, med hjälp av böckerna Gödel, Escher, Bach av Douglas Hofstadter och Illuminatus! av Robert Shea och dito Anton Wilson, samt en hel del text- och bildsamlingar som går i samma absurda, psykedeliska kvant-dada-zen-anda som Principia Discordia (vilken jag inte tänker ge en introduktion till i den här bloggen). Det verkar ha samma brutalt sinnesöppnande egenskaper som senast, med den skillnaden att den här gången handlar det om familjära koncept som bara förvirrar mig på en konstruktiv nivå. Nog om det. I övrigt håller jag på att utveckla en form av komplex logik, som baseras på så kallad suddig logik, men går mellan -1 och 1, och använder en vertikalaxel, vilken går mellan -i och i, för att uttrycka subjektiva värderingar – således en axel som går från ”falskt” till ”sant”, och en som går från ”fel” till ”rätt”. Med andra ord, min ambition är att ge logiken en motsvarighet till det komplexa talplanet, medelst vilken mer än klassiska logiska utsagor ska kunna uttryckas. Eller så har jag bara väldigt mycket fritid.

Fotnot: Vad origo (0,0) innebär är jag inte riktigt säker på, men jag antar att det kan ses som en motsvarighet till zenbuddhismens ”MU”, eller Nietzsches ”bortom gott och ont”. Eller möjligen satsen ”Jag kan inte bevisas som teorem inom komplex logik”, men det vore ett ganska fult knep.

Kommentera

Om P så Q. P. Alltså Q.

Nu har jag således flyttat till Umeå; har gjort mig hemmastadd i ett studentrum på Mariehem, mitt emellan Nydalasjön och ett vackert ängs- och skogsområde. Hittills verkar jag vara den enda på plats i min korridor, förutom en tjej som drog till Sicilien häromdagen och en kanske imaginär person som sägs bo i rummet mitt emot mitt. Undrar om jag kan locka ut honom med ost eller något sånt. Hursomhelst, det hittills enda negativa (förutom den timme som det på grund av cykelbrist tar att gå till centrum) är att jag inte kan få någon nämnvärd internetuppkoppling förrän jag är inskriven i skolan, eller huset är kopplat till det öppna nätet, vilket kommer ske ungefär samtidigt (detta står i Nostradamus’ gömda strofer, så jag är säker på att det är en korrekt utsaga om framtiden). Det postitiva med det är dock att jag nu har tid att koncentrera mig på någon annan hobby än prokrastination (som inte är så givande i längden). Jag har därför börjat läsa om GEB, samt ska alldeles strax låna Programming Ruby och en samling pianonoter på det bibliotek jag för närvarande befinner mig på.

För övrigt har jag insett att det var en rätt dålig idé att välja en filosofi att bekänna mig till och se världen ur – risken finns att jag än en gång faller in i det dogmatiska slummer som Robert Anton Wilson och Douglas Hofstadter väckte mig ur, och som jag inte vill tillbaka till (dessutom tycker jag inte särskilt mycket om bias). Speciellt när det gäller en filosofi som anhängarna tar på fullaste allvar (objektivism). För att parafrasera någon zen-hackare, filosofi är alldeles för viktigt för att tas på allvar. Ytterligare ett skäl till att läsa om GEB. Lyckades den öppna mina ögon en gång så kan det nog ske igen, speciellt när jag har större insyn i ämnena den tar upp.

Kommentera

Varför jag är objektivist

Tes, antites, syntes. Objektivister säger sig sitta inne på den absoluta sanningen, och postmodernister säger att sanning är relativt. Ytterligare andra påstår att båda bara är olika verklighetstunnlar; olika förklaringsmodeller av verkligheten. Personligen lutar jag åt det senare – i mångt och mycket är allting förklaringsmodeller, bara mer eller mindre användbara och överensstämmande med bevis. Jag finner objektivismen som den mest användbara modellen. Nedan följer mina premisser (i första person singularis, då jag inte gärna talar för någon annan än mig själv):

  • Jag upplever en fysisk verklighet, till synes oberoende av mina sinnen och i mångt och mycket opåverkbar av mitt medvetande.
  • Jag upplever en fri vilja och ett förnuft som styr densamma.
  • Jag tycks omges av andra individer som ter sig agera utifrån ett dylikt förnuft, oberoende av mig.
  • Rådande vetenskaplig konsensus säger att biologisk och psykologisk evolution har begåvat mig med en självbevarelsedrift samt förmågan att bry mig om individer som jag tycker berikar mitt liv.
  • ”Sanning” och ”verklighet” definierar jag grovt som ”det som omotsägande stöds av alla hittills funna bevis”, respektive, för att parafrasera Philip K. Dick, ”det som inte försvinner när jag slutar tro på det”.

    Inom objektivismen är ovanstående definitioner av ”sanning” och ”verklighet” underförstådda, och den utgår från det som ovan beskrivs som upplevt, bejakar varje aspekt av det och bygger upp något konstruktivt av det, för att sedan låta en bygga upp en vetenskaplig och förnuftig världsbild. Därför har jag valt objektivismens verklighetstunnel. Finns det någon som passar mina behov bättre kan jag givetvis byta, men än så länge håller jag kvar vid en som utgår från förnuft, logik, vetenskap, frihet och rationellt egenintresse.

    (Tes, antites, parentes. En adekvat beskrivning av objektivismen kan finnas på Wikipedia.)

  • Kommentarer (2)

    Filosofins slut?

    Jag satt och läste om Wikipedias definition av verkligheten nyligen, och det slog mig att det västerländska tänkandet har utvecklats bortom behovet av metafysik. Nu har den västerländska visdomen istället kommit så långt att vi kan ha en objektiv definition av verkligheten på ett öppet uppslagsverk. Fan vad jag älskar 2000-talet (men jag vill fortfarande ha min flygande bil).

    Kommentera

    Min fascination över ”zeitgeist”, med mera

    Titeln anspelar inte riktigt på Hegels filosofi (vilken iochförsig är väldigt intressant), utan på den nu rådande tidsandan. Hursomhelst, idag påbörjade jag en lista över människor som känns väldigt ”nu”, och följande är dem jag är säker på:

  • Douglas Coupland (författare)
  • Richard Dawkins (biolog och sekulär filosof)
  • MC Lars (musiker)
  • Steve Jobs (VD över Apple Inc.)
  • Mike Judge (regissör)
  • Gina Trapani (bloggare; lifehacker.com)
  • Leo Babauta (bloggare; zenhabits.net)
  • David Allen (författare till Getting things done)
  • Randall Munroe (serietecknare; xkcd.com)
  • Bobby Henderson (grundare av Church of the Flying Spaghettimonster)
  • Penn & Teller (männen bakom TV-serien Bullshit!)

    —————————————————-

    Jag drabbades av en rätt intressant synkronicitet när jag funderade över ovanstående lista. Plötsligt dök nämligen ett nummer av tidningen Wired upp bland posten jag skulle dela ut för dagen.

    —————————————————-

    Jag har nyligen inhandlat en PAA som är aktuell mellan juni 2008 och juli 2009. PAA betyder Personal Analog Assistant. I fördatorisk tid kanske den skulle ha benämnts som filofax eller kalender eller något sådant. Jag minns inte riktigt, och allvarligt talat bryr jag mig föga.

  • Kommentera