Den här betraktelsen inleder jag med en personlig händelse som delvis är sann och delvis skedde för ca en halvtimme sedan, och har därför inte hunnit bli alltför förvrängd av minne och/eller memetik. Hursomhelst, jag var på väg mot den lokala ICA-butiken när jag utanför densamma såg vad som liknade en hoppborg och någon form av grill. Jag blev överväldigad av det förvirrande i situationen, och bestämde mig för att gå närmare och kolla in det. Jodå, där stod folk från ICA och till synes delade ut grillat kött och potatissallad till vem som än råkade vara där. ”Gratis är gott,” tänkte jag, och ställde mig i kön till matutdelningen. När jag kom fram fick jag bekräftat att det verkligen var gratis, och tog åt mig av den tallrik som gavs till mig. Jag satte mig en bit därifrån och ätandes betraktade scenen.
Så, där satt jag alltså och åt mat som jag hade fått av ett profitindrivande företag som till synes inte hade något som helst incitament för att göra det. Mer förvirrad än jag var då har jag sällan tidigare varit. Det viktiga är dock att, även om jag inte alls förstod det, så accepterade jag det och anpassade mig därefter. Då gick det upp för mig att det var just vad alla andra hade gjort. Det intressanta i sammanhanget var emellertid att ingen bar det förvirrade ansiktsyttryck som jag kände mig ha, och ingen verkade på något sätt inse det absurda i hela situationen. De verkade bara ha accepterat det och låtit det vara. Då slogs jag av ännu en insikt. Oavsett vad som sker i världen ser folk inte det absurda i det, utan anpassar sig, i tystnad och omedvetet, efter det, och, beroende på verklighetstunnlar, agerar efter vad som ter sig lämpligt. Människor är i sanning fascinerande.
Nu ska jag baka scones och avnjuta det med cheddar och/eller marmelad, samt en kopp Earl Grey. Jolly good, sir.
