Den senaste tiden (ungefär från och med dagen för det senast skrivna inlägget) har jag, bortsett från en knapp vecka under vilken Vendela var på besök, ägnat åt ett brutalt uppvaknande ur det nedan nämnda dogmatiska slummer jag mer eller mindre ofrivilligt var på väg ner i. Detta utförs, som sig bör, med hjälp av böckerna Gödel, Escher, Bach av Douglas Hofstadter och Illuminatus! av Robert Shea och dito Anton Wilson, samt en hel del text- och bildsamlingar som går i samma absurda, psykedeliska kvant-dada-zen-anda som Principia Discordia (vilken jag inte tänker ge en introduktion till i den här bloggen). Det verkar ha samma brutalt sinnesöppnande egenskaper som senast, med den skillnaden att den här gången handlar det om familjära koncept som bara förvirrar mig på en konstruktiv nivå. Nog om det. I övrigt håller jag på att utveckla en form av komplex logik, som baseras på så kallad suddig logik, men går mellan -1 och 1, och använder en vertikalaxel, vilken går mellan -i och i, för att uttrycka subjektiva värderingar – således en axel som går från ”falskt” till ”sant”, och en som går från ”fel” till ”rätt”. Med andra ord, min ambition är att ge logiken en motsvarighet till det komplexa talplanet, medelst vilken mer än klassiska logiska utsagor ska kunna uttryckas. Eller så har jag bara väldigt mycket fritid.
Fotnot: Vad origo (0,0) innebär är jag inte riktigt säker på, men jag antar att det kan ses som en motsvarighet till zenbuddhismens ”MU”, eller Nietzsches ”bortom gott och ont”. Eller möjligen satsen ”Jag kan inte bevisas som teorem inom komplex logik”, men det vore ett ganska fult knep.
