En människa som på ett eller annat sätt är involverad i mitt liv just nu har en kvalitet som jag inte är säker på huruvida jag gillar eller inte: hon har en pojkvän. Hon verkar nämligen passa mitt värdesystem väldigt bra, och hade hon inte en pojkvän hade jag troligen försökt få en önskvärd roll i hennes privata liv. Däremot hade det gett mig en viss ångest, då strävan efter den rollen hade tvingat mig att ikläda mig en annan roll – rollen som ”kille” – och förvänta mig hennes iklädande av ”tjej”-rollen. Dessutom har jag uppfattningen att fysiska så kallade kärleksförhållanden – särskilt traditionellt monogama sådana – bara handlar om ömsesidigt sexuellt utnyttjande, och verklig kärlek växer fram mellan kontakter som inte har en enda intention till dylik. Den största kärleken som finns i mitt liv just nu, till exempel, har inget att göra med traditionella parförhållanden att göra, och den känner jag för min vän Peter som jag bodde ihop med under tredje ring. Utan att gå in på detaljer kan jag meddela att tack vare några kvasireligiösa upplevelser vi delade har vi utvecklat ett djupt spirituellt band som bland annat gör att vi intuitivt förstår varandra i alla lägen, och kan kommunicera djupa idéer utan att säga många ord. Något sådant har jag aldrig lyckats utveckla genom ett traditionellt ”kärleksförhållande”, det vill säga ett i vilket ”kärlek” är själva idéen och inte en biprodukt. Peter, om du läser det här, jag saknar dig. Hoppas vi snart ses igen.
