På väg hem från tunnelbanan mötte jag för en nanostund en människa som var på väg åt motsatt håll. Under en sekund möttes våra blickar och leenden. En sekund, det är allt vi hade. Vi stannade inte, vi talade inte med varandra, vi bejakade bara varandras blotta existens. Vem var denna människa egentligen? Var kom hon ifrån? Vad hade hon berättat för historier om vi hade talats vid? Vart var hon påväg? Vad gör hon nu? Imorgon? Om ett år? De här frågorna kommer jag nog aldrig få svar på, och det är det som gör det så magiskt. Under en sekund delar vi våra liv med varandra, och efter det fortsätter dem som om den andre inte hade existerat. Magi.
—————————————————-
Idag fick jag mitt första antagningsbesked för kandidatprogrammet i kognitionsvetenskap på Umeå universitet. Jag kommer nog sakna Vendela där borta i Västerbotten, tack och lov för Internet.
