En människa som på ett eller annat sätt är involverad i mitt liv just nu har en kvalitet som jag inte är säker på huruvida jag gillar eller inte: hon har en pojkvän. Hon verkar nämligen passa mitt värdesystem väldigt bra, och hade hon inte en pojkvän hade jag troligen försökt få en önskvärd roll i hennes privata liv. Däremot hade det gett mig en viss ångest, då strävan efter den rollen hade tvingat mig att ikläda mig en annan roll – rollen som ”kille” – och förvänta mig hennes iklädande av ”tjej”-rollen. Dessutom har jag uppfattningen att fysiska så kallade kärleksförhållanden – särskilt traditionellt monogama sådana – bara handlar om ömsesidigt sexuellt utnyttjande, och verklig kärlek växer fram mellan kontakter som inte har en enda intention till dylik. Den största kärleken som finns i mitt liv just nu, till exempel, har inget att göra med traditionella parförhållanden att göra, och den känner jag för min vän Peter som jag bodde ihop med under tredje ring. Utan att gå in på detaljer kan jag meddela att tack vare några kvasireligiösa upplevelser vi delade har vi utvecklat ett djupt spirituellt band som bland annat gör att vi intuitivt förstår varandra i alla lägen, och kan kommunicera djupa idéer utan att säga många ord. Något sådant har jag aldrig lyckats utveckla genom ett traditionellt ”kärleksförhållande”, det vill säga ett i vilket ”kärlek” är själva idéen och inte en biprodukt. Peter, om du läser det här, jag saknar dig. Hoppas vi snart ses igen.
Arkiv för Sentimentalitet
Magi och mer magi
På väg hem från tunnelbanan mötte jag för en nanostund en människa som var på väg åt motsatt håll. Under en sekund möttes våra blickar och leenden. En sekund, det är allt vi hade. Vi stannade inte, vi talade inte med varandra, vi bejakade bara varandras blotta existens. Vem var denna människa egentligen? Var kom hon ifrån? Vad hade hon berättat för historier om vi hade talats vid? Vart var hon påväg? Vad gör hon nu? Imorgon? Om ett år? De här frågorna kommer jag nog aldrig få svar på, och det är det som gör det så magiskt. Under en sekund delar vi våra liv med varandra, och efter det fortsätter dem som om den andre inte hade existerat. Magi.
—————————————————-
Idag fick jag mitt första antagningsbesked för kandidatprogrammet i kognitionsvetenskap på Umeå universitet. Jag kommer nog sakna Vendela där borta i Västerbotten, tack och lov för Internet.
Initial post – presentation och annat
Det är jag som är adequate. Jag blev inspirerad till att påbörja en personlig blogg när jag började läsa ”Microslavar” (originaltitel: ”Microserfs”) av Douglas Coupland. Jag tänker inte avslöja min egentliga identitet. Eller jo, det tänker jag visst. Fuck överdriven nätparanoia. Jag heter Mattias Huselius. Hej, FRA. Mår ni bra?
—————————————————-
Ja, just ja. Mattias var det ja. Jag har aldrig riktigt förstått vad i namnet ”Mattias” som passar mig. Ju mer jag tänker på det desto mindre tycks det namnet passa mig. På dagens ”second breakfast”-rast på mitt temporära jobb på Posten AB – mer om det senare – funderade jag på vilket namn som jag skulle vilja ha. Richard kanske. Richard Dawkins har gett det namnet en så elegant klang. Synd bara att det enbart fungerar när det uttalas på engelska. På svenska låter det långt ifrån ett namn jag kan identifiera mig med. Som Mattias alltså. Problemet ligger troligen i det svenska språkets såväl karga som ”bonniga” känsla, i motsats till det engelska språkets riktigt eleganta dito. Nog om det. ”A rose by any other name” osv. Jag har hursomhelst läst det naturvetenskapliga gymnasieprogrammet på Forsmarks skola och ska i augusti detta år börja studera kognitionsvetenskap på Umeå universitet. Eller kogvet på umu, som det heter i förkortningarnas tidevarv. Intressant det där, hur nutidens tempo /*infoga kommentar om år 2021 och ”The Law of Accelerating Returns” här*/ ger upphov till en sådan komprimering av språket. Istället för ”Vänta på mig en stund, jag är strax tillbaka” (eller vad som nu sades i fördatorisk tid) räcker ett kort ”brb”. Tre stavelser bara, eller ett knappt uttalbart ljud om så önskas. Komprimering. Effektivitet. Vilket för oss in på mitt temporära vardagsliv i Stockholm. Jag har tagit – eller snarare fått – jobb på Posten i Vasastan, vilket jag har utövat i snart två av cirka sex veckor. Jag pressar mig till det yttersta för att komprimera och effektivisera arbetsinsatsen. Kommer på smarta hack för att dela ut så många brev som möjligt på så lång tid som möjligt utan att tänka på det. Riktigt zennigt. Zensommar kallar jag denna sommar, lite skämtsamt. I motsats till tidigare somrar, som har tenderat att bli mer och mer destruktiva för såväl min kropp som mitt psyke, tar jag den här till att stärka mig och kontemplera min framtid och personlighet. En övergångsperiod mellan det förra (gymnasiet) och det kommande (universitetet), mer eller mindre. Den slutliga, välbehövda patchen till ett zenliv applicerades i lördags. Vendela heter hon, och hon gillar Monty Python och psykologi. Jag har länge behövt någon att vara helt känslomässigt dedikerad till, och som är detsamma tillbaka. Jag antar att jag har hittat rätt. Givetvis rör det sig bara om så kallad ”expiration dating” (Vad skulle ett svenskt ord kunna vara? Utgångsdejting?); vi har den här sommaren tillsammans, och sen flyttar jag till Umeå. Det är iochförsig fullt av fördelar – framför allt att slippa ångesten över att ett förhållande glider in i svartsjukefasen. Det lär för övrigt aldrig gå in i den riktiga förhållandefasen – där man identifierar sig som ”vi” och inte som ”du” och ”jag”. I mina tidigare kärleksaffärer har jag försökt påskynda den fasen, det kan vara därför alla har fallit. Jag har inte sett idén med förhållanden. Efter två-tre förhållandelösa år av självförbättring är jag äntligen redo för det. Med Vendela ser jag grejen. Jag skiter fullständigt i alla föreställningar om vad ett ”par” är, och vad ”trohet” innebär, men hon ger mig vad jag vill ha, och jag behöver ingen annan. Det är där det är. Villkorslös kärlek. Äntligen.
—————————————————-
En typisk dag (så typisk som en dag har hunnit bli i ett såhär tidigt skede) ser ut ungefär såhär: Jag går upp runt halv sex, äter frukost, tar tunnelbanan till jobbet, står och sorterar brev i några timmar, tar en andra frukost där, går ut och delar ut ovan nämnda brev, äter lunch, duschar, går hem till Vendela, har sex, åker tillbaka till Bagarmossen (glömde nämna den här biten, jag hyr ett rum i min brors miljonprogramslägenhet i Bagis), äter lite, läser en stund och somnar runt halv tolv. Jag föredrar att behålla det så under hela sommaren. Inga alarm och inga överraskningar. Bara tillbakadraget, enkelt och framför allt zennigt. Precis vad jag behöver just nu.
—————————————————-
På sina respektive skåp i omklädningsrummet på Posten har de flesta satt upp någon bild eller dylikt för att utmärka sig. Jag kan förstås inte vara sämre, utan har på mitt skåp satt en bild på Spock och ska imorgon komplettera den med en bild på det flygande spaghettimonstret. Min nördighet måste utmärkas på något sätt.
—————————————————-
Ytterligare en viktig aspekt med mitt Postenarbete är att bli bättre på att avsluta vad jag har påbörjat – något jag aldrig har varit bra på. Bland annat bangade jag ur från mitt sommarjobb på SKF Mekan AB för två år sedan, av ren tristess. Bangar jag ur från det här jobbet nu (vilket jag i övrigt inte vill, behöver som sagt den här zensommaren) så kan jag inte bo i Stockholm och sålunda inte träffa Vendela, så jag har motivation i överflöd. Apropå avsluta vad jag har påbörjat så har jag nu på allvar börjat lära mig Lojban – jobbar hårt med att nöta in samt använda känslouttrycken från kapitel ett i ”Lojban for beginners”, samt är inne i syntax-, semantik- och bevisdelen i ”Logic for dummies”. Den förra ska jag inte låta bli ett av alla ofärdiga projekt, och den senare ska (ska) jag vara klar med innan sommaren är slut. Det har jag lovat mig själv.
—————————————————-
Jag tror Zen Habits har skrivit någonting om att hålla uppe motivationen för att avsluta vad man har börjat. Jag borde verkligen läsa det.
