Okej, mina dopaminreceptorer hatar mig just nu. Allt jag kan tänka på är koffein. Cold turkey är inte skönt någonstans. Men vad ska jag göra, alternativet tycks vara att fortsätta med detta onödiga beroende, och således fastna djupare i det.
Dagens ”peace” går till alla amfetamin- och heroinmissbrukare som nyligen har slutat. Känns det såhär jobbigt att lägga ned koffein vill jag inte föreställa mig era plågor. Frid, och långt liv.
Sådär ja. Nu har jag äntligen börjat träna en japansk kampsport; kyokushin-karate närmare bestämt. På grund av/tack vare detta behövde jag idag ta av mig alla mina armband som under åren har blivit allt fler. På sätt och vis känns det väldigt skönt att bli av med dem; mina handleder har inget som tynger dem längre. Att vila handlederna mot skrivbordet har aldrig känts såhär bra. Hursomhelst, på karateträningen såg jag någon som på många sätt påminner om en person jag var tillsammans med för några år sedan. Det vore intressant om de visade sig vara samma person; om inte annat hade det styrkt tesen ”världen är liten”.
För övrigt har jag formaterat om nedanstående externa hårddisk som ext3 samt emigrerat till Arch Linux. Hittills har jag inte hittat någon distribution jag gillar mer än den.
Den senaste tiden (ungefär från och med dagen för det senast skrivna inlägget) har jag, bortsett från en knapp vecka under vilken Vendela var på besök, ägnat åt ett brutalt uppvaknande ur det nedan nämnda dogmatiska slummer jag mer eller mindre ofrivilligt var på väg ner i. Detta utförs, som sig bör, med hjälp av böckerna Gödel, Escher, Bach av Douglas Hofstadter och Illuminatus! av Robert Shea och dito Anton Wilson, samt en hel del text- och bildsamlingar som går i samma absurda, psykedeliska kvant-dada-zen-anda som Principia Discordia (vilken jag inte tänker ge en introduktion till i den här bloggen). Det verkar ha samma brutalt sinnesöppnande egenskaper som senast, med den skillnaden att den här gången handlar det om familjära koncept som bara förvirrar mig på en konstruktiv nivå. Nog om det. I övrigt håller jag på att utveckla en form av komplex logik, som baseras på så kallad suddig logik, men går mellan -1 och 1, och använder en vertikalaxel, vilken går mellan -i och i, för att uttrycka subjektiva värderingar – således en axel som går från ”falskt” till ”sant”, och en som går från ”fel” till ”rätt”. Med andra ord, min ambition är att ge logiken en motsvarighet till det komplexa talplanet, medelst vilken mer än klassiska logiska utsagor ska kunna uttryckas. Eller så har jag bara väldigt mycket fritid.
Fotnot: Vad origo (0,0) innebär är jag inte riktigt säker på, men jag antar att det kan ses som en motsvarighet till zenbuddhismens ”MU”, eller Nietzsches ”bortom gott och ont”. Eller möjligen satsen ”Jag kan inte bevisas som teorem inom komplex logik”, men det vore ett ganska fult knep.
Nu har jag således flyttat till Umeå; har gjort mig hemmastadd i ett studentrum på Mariehem, mitt emellan Nydalasjön och ett vackert ängs- och skogsområde. Hittills verkar jag vara den enda på plats i min korridor, förutom en tjej som drog till Sicilien häromdagen och en kanske imaginär person som sägs bo i rummet mitt emot mitt. Undrar om jag kan locka ut honom med ost eller något sånt. Hursomhelst, det hittills enda negativa (förutom den timme som det på grund av cykelbrist tar att gå till centrum) är att jag inte kan få någon nämnvärd internetuppkoppling förrän jag är inskriven i skolan, eller huset är kopplat till det öppna nätet, vilket kommer ske ungefär samtidigt (detta står i Nostradamus’ gömda strofer, så jag är säker på att det är en korrekt utsaga om framtiden). Det postitiva med det är dock att jag nu har tid att koncentrera mig på någon annan hobby än prokrastination (som inte är så givande i längden). Jag har därför börjat läsa om GEB, samt ska alldeles strax låna Programming Ruby och en samling pianonoter på det bibliotek jag för närvarande befinner mig på.
För övrigt har jag insett att det var en rätt dålig idé att välja en filosofi att bekänna mig till och se världen ur – risken finns att jag än en gång faller in i det dogmatiska slummer som Robert Anton Wilson och Douglas Hofstadter väckte mig ur, och som jag inte vill tillbaka till (dessutom tycker jag inte särskilt mycket om bias). Speciellt när det gäller en filosofi som anhängarna tar på fullaste allvar (objektivism). För att parafrasera någon zen-hackare, filosofi är alldeles för viktigt för att tas på allvar. Ytterligare ett skäl till att läsa om GEB. Lyckades den öppna mina ögon en gång så kan det nog ske igen, speciellt när jag har större insyn i ämnena den tar upp.
För cirka ett och ett halvt år sedan inledde jag en omprogrammering av mig själv och min världssyn – till vad visste jag däremot inte då – för att öppna mitt sinne och göra mig fri från alla gamla dogmer och föreställningar. Jag tror att det började med att jag intresserade mig för discordianismen, och genom den utsatte mig för många skruvade och förvirrande verklighetsuppfattningar som markant skilde sig från den jag då hade. Alltmedan gymnasieundervisningen fortskred lärde jag mig via den mer och mer inom framför allt fysik, psykologi, juridik och litteraturhistoria, och parallellt med detta läste jag på egen hand mer och mer filosofi – framför allt logik, men även en hel del idéhistoria. Jag beställde boken Zen Without Zen Masters av Camden Benares, och testade flera av meditationsövningarna i den. Jag började – mycket tack vare min vän Peter – se alltmer på Star Trek, och inspirerades av Mr. Spocks metod att undersöka och processa information utan bias; en metod som jag tack vare boken Mind Performance Hacks lärde mig bemästra fullt ut. Jag frekventerade filosofi- och fysikavdelningarna på ett populärt nätforum. Jag började läsa yttranden och debattinlägg av folk som företrädde åsikter jag inte sade mig hålla med om, och tvingade mig att se på världen på deras sätt. Den slutliga patchen i min omprogrammering ägde rum i slutet av det tredje gymnasieåret, när jag deltog i en skolresa till San Diego, där jag tack vare ovanstående sinnesvidgning lärde mig att se världen ur en kapitalists synvinkel – något som, kände jag då, slutligen gjorde mig fri från alla gamla dogmer. Sommarens zennande har hjälpt mig att kompilera denna omprogrammering, och få ordning på alla lösa idéer som jag har fyllt mig med. Det har visat sig att jag har gått från självindoktrinerad socialist till upplyst objektivist. Jag ville använda min zensommar till att finna mig själv (och tjäna pengar under tiden), och jag tror att jag har gjort det. Jag kan med ett lugnt sinne gå till universitetet utan att fundera på min personlighet. Känns skönt.
—————————————————-
Nu har min fredagsvecka börjat. Med tanke på att ovanstående kompilering är avklarad lär den bli så soft som en fredag bör vara.
—————————————————-
Jag är ganska säker på att jag ska byta namn till Prometheus. Jag vill hellre ha ett namn som betyder ”den som tänker före” och är associerat med konst och vetenskap än ett som betyder ”Guds gåva” och är associerat med en av Jesus’ lärjungar.
—————————————————-
Nedanstående löne- och hälsenebesvär löstes för övrigt i fredags, medelst en blankett på SEB respektive lite vila, massage samt tigerbalsam hos Vendela.
… så följer här några riktlinjer för min begravningsceremoni:
—————————————————-
Eftersom det här är den fjärde av mina fem arbetsveckor har jag börjat betrakta den som torsdagsveckan. Istället för fem veckor har jag således en fem veckor lång vecka. Nästa vecka är det fredag, det lär inte bli produktivt alls.
—————————————————-
Ny tävling: Skriv som kommentar på detta inlägg ett namn som klär mig bättre än ”Mattias”, och som passar bättre till ”Huselius” än detsamma. Jag funderar på Prometheus, vill hellre ha ett namn ur grekisk mytologi än biblisk dito.
Under helgen, fredagen ej inräknad, har jag skivit exakt noll (0) ord på den här bloggen, så här följer en summering av de viktigaste händelserna.
I lördags, vid middagsbordet, hade jag en hätsk diskussion med Vendela, om huruvida ”Jag ljuger alltid” är en paradox eller inte. Vem som företrädde vilken sida i debatten låter jag vara osagt, för det är inte poängen. Poängen är inte heller vem som ”vann”, för det gjorde ingen av oss. Poängen – och det som riktigt gladde mig – är snarare hur hon tog debatten. Mina oerhört objektiva mätinstrument har kommit fram till att det finns tre (3) typer av debattörer:
1) De som ger upp säger ”Okej, du har rätt” innan det ens har blivit en diskussion;
2) De som tar diskussionen personligt och blir sura för att de blir motsagda;
3) De som ser debatter som en lek och med glädje säger emot och diskuterar vidare.
Personer ur grupp ett (1) är inte roliga att diskutera med, för meningen är inte att ha ”rätt”, utan att framföra sina argument. Personer ur grupp två (2) är värre, för deras attityd sprider destruktiv osämja, och gör alla inblandade ledsna. Personer ur grupp tre (3) är de riktigt roliga i sammanhanget, och Vendela verkar tillhöra den gruppen. Fint var också att hon skrattade mer ju mer invecklade argumenten blev.
I söndags, med andra ord igår, hittade jag två böcker av den gamla galningen Wilhelm Reich. Ja, jag hittade dem. Någon hade dumpat en trasig kasse med böcker och vinylskivor i ett gathörn, utan någon second hand-affär i närheten. Tyvärr var det bara dessa två böcker som intresserade mig, men jag har hursomhelst letat efter böcker av herr Reich, så ett fynd var det. Oändligt hög prisvärdhet, eftersom man dividerar med noll (eller med x, när x går mot noll).
—————————————————-
Jag har märkt rätt så intressanta, halvt omedvetna förbättringar av mig själv. Jag verkar vara mer slumpmässig och kaotisk nu än tidigare. Troligen är det mitt eskalerande zenniga lugn som låter mig se på mig själv med mer distans, och leva ut mitt behov av kaos utan tanke på eventuella reaktioner. Eller så överanalyserar jag. Apropå lugn, så har jag märkt en annan underlig sak. Det verkar som att mitt psyke och min kropp inte alltid är överens om rätt reaktion på saker och ting – speciellt på situationer där jag tidigare skulle bli nervös. Psyket är ständigt lika lugnt, men jag kan märka fysiska symptom på nervositet och dylikt. Beträffande lugn, så har jag också märkt att jag ibland kan verka riktigt upprörd över något, utan att på allvar vara något annat än lugn. Troligen är det bara en dramatisk effekt, vad vet jag?
—————————————————-
Jag har påbörjat en lista över saker med vilka jag ska utsmycka mitt kommande hem i Umeå:
På dörr: En bild på ”The mad hatter” från Alice i underlandet, och texten ”You must be at least this mad to enter”.
Vid brevinkast: Texten ”Enbart tobaksreklam från 50-talet, tack”.
I vas: Stekspadar.
På garderob: Texten ”Instant klaustrophobia!”
Över datorstol: DIY-ceiling cat.
I hylla: Lemon curry.
